Engelsk sädesärla Motacilla alba yarrellii
2021
Samtliga:
1 2K hane Lappesand, Hönö 24–26.2 (Bo Brinkhoff m fl).
1 2K+ hona Torslandaviken 20.11 (Christer Fält).
Ytterligare ett bra år för engelsk sädesärla i Göteborgsområdet, helt i linje med senare års uppträdande. Två publicerade fynd och under året sågs ytterligare tre fåglar som uppvisade karaktärer för underarten utan att tillräckligt bra dokumentation kunde säkras. Det föreligger förvisso bra fotografier också på den individ som sågs den 17 april i Partille, men denna uppvisade en kombination av karaktärer som i första hand skulle tala för en 2K hane och som sådan ter sig fågeln alltför ljus för att vara en typisk yarrellii. Det skulle med andra ord mycket väl kunna röra sig om en underartshybrid alba x yarrellii men på grund av för stora osäkerheter kring så väl ålders- som könsbestämning lämnas den i nuläget opublicerad.
2020
Samtliga:
1 2K+ hane Välen 14–19.3 (Hans Börjesson m fl).
1 2K+ hane Välen 5.4 (Sebastian Ekbom).
1 3K+ trolig hane Majorna 10–18.4 (Andréas Hagström m fl).
Komplettering, 2020:
1 2K hane Torslandaviken 27.4–18.6 (Per Lundgren m fl).
Efter omgranskning nu godkänd som underartshybrid alba x yarrellii (tidigare publicerad som engelsk sädesärla). Ett för senare år normalt uppträdande för denna underart som i området uppvisar en stadigt ökande fyndbild. Utöver ovan redovisade fynd sågs även en fågel i Torslandaviken som vållade en del huvudbry. Bedömningen landade där slutligen i att utseendet kan anses typiskt för en underartshybrid alba x yarrellii, se separat text. Fågeln i Majorna bedöms, efter diskussion och konsultation av Alexander Hellquist (Taxonomiansvarig i BirdLife Sveriges raritetskommitté och något av en nationell expert på den aktuella bestämningsproblematiken), vara samma individ som sågs i området redan 2018. Fågeln är tveklöst adult (3K+) och sannolikt en hane, men vissa äldre honor av underarten yarrellii kan vara tecknade mycket likt den aktuella fågeln varför vi väljer att inte publicera någon säker könsbestämning. Att Majorna-fågeln skulle vara en underartshybrid, likt Torslandaviken-fågeln, är svårt att säkert utesluta men då ingenting tydligt avviker från hur en "ren" yarrellii kan se ut så finner vi det lämpligast att även fortsättningsvis publicera denna individ så.
2019
Samtliga:
1 hona Nötholmen, Hönö 20–21.3 (Daniel Laveson m fl).
1 2K hane Torslandaviken 27.4–18.6 (Per Lundgren m fl).
Sädesärlans västliga underart yarrellii ("engelsk sädesärla") har de senaste åren, eventuellt på grund av ökad medvetenhet och uppmärksamhet, uppträtt regelbundet med enstaka exemplar i området framför allt under våren. Årets två fynd får därför ses som ett ganska förväntat resultat.
2018
Samtliga:
1 hane str NO Torslandaviken 13.3 (Ola Wennberg).
1 hane Majorna 28.4–16.5 (Stig Fredriksson m fl).
Två fynd, båda under våren, speglar ett normalt uppträdande i området. Fågeln i Majorna sågs sjunga och vållade en del diskussion kring ålder och eventuellt hybridinslag. Vår bedömning är dock att fågeln inte avviker nämnvärt från vad som kan förväntas av en engelsk sädesärla varför den publiceras som en sådan, åtminstone tills vidare.
2017
Samtliga:
1 2K+ Hjälvik, Öckerö 27–30.3 (Bengt Karlsson m fl).
1 2K+ Björnhuvudet, Öckerö 20–26.4 (Daniel Tingdahl).
1 2K+ hane Torslandaviken 1–3.10 (David Klingberg m fl).
Under året gjordes flera fynd av sädesärlor uppvisande karaktärer för den västliga underarten yarrellii. Mot bakgrund av de stora svårigheterna att säkert bestämma dessa fåglar är det egentligen inte förvånande att enbart tre av dessa bedömdes vara så väldokumenterade och typiska att de håller för publicering. Tre fynd är i sig inte heller något dåligt resultat – underarten noteras inte årligen i området, även om trenden sannolikt är något ökande. Det skall också sägas att de båda fynden på Öckerö i mars och april mycket väl kan tänkas röra samma individ varför vi under året landar på totalt 2–3 ex i området.
2016
Samtliga:
1 hane Slottsskogen 28.3–3.4 (Hans-Erik Hermansson m fl).
1 honfärgad Torslandaviken 30.3 (Christer Fält).
Andra året i rad med fynd av fåglar uppvisande karaktärer för den västliga underarten yarrellii, s k engelska sädesärlor. Det är i de flesta fall väldigt knivigt att vara helt säker på att det verkligen handlar om denna mörkare underart – det har gång på gång uppmärksammats att alba och yarrellii samhäckar mer eller mindre regelbundet i bl a södra Norge. Frågan aktualiserades ånyo förra året då fynd gjordes för första gången på flera år och då i form av inte mindre än tre fynd i området. För att erhålla en så rättvisande fyndstatistik som möjligt togs då ett beslut att publicera väldokumenterade fåglar som observerats inom normal flyttperiod och där inga karaktärer som tyder på inslag av gener från alba kunnat ses. Även fortsatt vill vi poängtera att det är viktigt att detaljstudera och dokumentera misstänkta fåglar noggrant, gärna med såväl foto som utförlig skriftlig redogörelse. Ny kunskap kan mycket väl komma att kasta nytt ljus på problematiken och det är inte otänkbart att vissa fynd kan komma att omprövas.
2015
Samtliga:
1 honf Torslandaviken 10–11.4 (Ola Wennberg m fl).
1 hane Välen 27.4 (Eva Åkesson m fl).
1 3K+ hona Torslandaviken 4.5 (Christer Fält).
Med undantaget gamla hanar är det i många fall svårt, i vissa dräkter ibland närmast omöjligt, att säkert bestämma engelska sädesärlor. Hybrider mellan nominatrasen alba och den västliga rasen yarellii förekommer relativt frekvent då raserna samhäckar mer eller mindre regelbundet i bl a södra Norge. Efter ytterligare diskussioner har vi tagit beslutet att fortsätta på inslagen linje och publicera väldokumenterade fåglar som observeras inom normal flyttperiod och där inga karaktärer som tyder på inslag av gener från alba kan ses. Detta alltså även om det ibland inte med hundra procents säkerhet går att utesluta hybrider. Vi tror att fyndstatistiken på detta sätt blir mest rättvisande. Mot bakgrund av detta, och med tanke på att ny kunskap kan leda till att vissa fynd måste omprövas, vill vi poängtera att det är viktigt att så noggrant som möjligt dokumentera alla misstänkta engelska sädesärlor, gärna med foto. Årets tre fynd är ett mycket bra resultat och det är faktiskt de första fynden i området sedan 2011.
2011
Samtliga:
Fåglar uppvisande karaktärer för yarellii:
1 ex Krossholmen, Torslanda 3.4 (Christer Fält).
Även i år besöktes rapportområdet av en mörkryggad sädesärla med troligt ursprung av den brittiska rasen yarrellii. Många av de engelska sädesärlor som dyker upp i södra Sverige under tidig vår har gråa inslag eller är i alla fall inte mattsvarta på ryggen som gamla hanar ska vara. 2k-hanar och gamla honor kan dock uppvisa gråaktiga ryggar och det är således extra viktigt att i möjligaste mån ålders- och könsbestämma dessa ärlor, alternativt försöka fotodokumentera tillfredsställande. Anledningen till detta är att hybrider mellan yarrellii och alba troligtvis är ganska vanligt förekommande bland de ärlor som dyker upp hos oss under tidig vår. Hybridiseringar sker frekvent i sydvästra Norge, liksom i Sverige, Holland, Frankrike, Belgien och Danmark. Dessa avkommor bör kunna se ut som de ”mellanmörka” sädesärlor vi ofta ser här. Det är inte heller en alltför långsökt tanke att eventuella sydvästnorska ärlor regelbundet flyttar utmed svenska västkusten i större utsträckning än rena yarrellii.
2010
Samtliga:
1 3K+ hona Hjälvik, Öckerö 27–28.3 (Bengt Karlsson m fl).
Fältbestämning av engelsk sädesärla är ett knepigt kapitel så länge det inte rör sig om gamla hanar. Hybrider mellan rasen yarrellii och nominatrasen förekommer nämligen ganska frekvent och raserna samhäckar regelbundet exempelvis i södra Norge. Det föreligger ett flertal fynd av rasen i rapportområdet, men framför allt äldre fynd som inte rör gamla hanar skall tas med en nypa salt. Detta eftersom hybridproblematikens omfattning inte varit känd tidigare, och Rrk därför inte alltid varit så hård i sina bedömningar. Årets fågel var med största sannolikhet en 3K+ hona yarrellii, men en 3K+ hane alba × yarrellii kan inte till hundra procent uteslutas (Alexander Hellqvist, via e-post). Fågelns karaktärer ligger inom variationen för ren yarrellii, och vi väljer att publicera den som en sådan för att upprätthålla en någorlunda rättvisande fyndbild. Tidsmässigt passar årets fynd väl in i statistiken, då slutet av mars till början av april är den tid som man främst kan förvänta sig att rasen dyker upp hos oss. Slutligen vill vi uppmana alla som ser en misstänkt engelsk sädesärla att nogsamt notera alla dräktkaraktärer och gärna ta bilder. Det är särskilt viktigt att först och främst försöka åldersbestämma fågeln, eftersom en korrekt åldersbestämning i många fall är nyckeln till en korrekt rasbestämning.
2009
Samtliga:
1 ad hane Hills golfbana, Mölndal 6.4 (Magnus Rahm m fl).
Första fyndet i rapportområdet sedan 2004 av denna västliga ras av sädesärla. Dock brukar det så gott som årligen, huvudsakligen i mars–april, rapporteras enstaka individer med ett intermediärt utseende mellan den engelska rasen yarrellii och vår ras alba. I södra Norge är hybridisering ganska vanlig mellan raserna och troligtvis är det till stor del dessa fåglar som passerar Västkusten. En uppmaning är således att om ni ser en trolig engelsk sädesärla; anteckna så många dräktkaraktärer som möjligt och ta allra helst bilder på fågeln. Kan man säkerställa kön och ålder går det ibland att utesluta att det rör sig om en hybrid mellan dessa raser. De honfärgade fåglarna är oftast knivigare att bestämma än de adulta hanarna men vi är naturligtvis tacksamma för rapporter även på dessa för att kunna följa utvecklingen av uppträdandet i Göteborg och på Västkusten.