Vit stork Ciconia ciconia
2022
Samtliga:
1 ex str Lunden 19.4 (Patrik Larsson).
1 ex Sagsjön, Kållered 25.5 (Rickard Holmskog m fl).
Ett göteborgskt storkbesök kommer alltid oväntat, men inte fullt så oväntat som det en gång var. Under 00-talet gjordes sammanlagt fyra fynd av vit stork, under 10-talet blev summan sju, och under 20-talet har vi redan kommit upp i åtta. Båda årets fynd var korta visiter. Kålleredsstorken tillbringade ett par dagar på Lindomeslätten strax söder om gränsen till rapportområdet. Där kunde man konstatera att det var en ringmärkt tioåring som växte upp i det skånska storkprojektet.
2021
Samtliga:
1 ex str NV Lillhagens sandlycka 1.4 (Freddy Persson).
1 ex str N Öxnäs 18.4 (Stefan Svanberg).
2021 blev det femte året i rad med vita storkar i göteborgskt luftrum. Årets storkar sågs aldrig på marken vilket gör det svårt att veta om det var skånska, ringmärkta projektstorkar eller långresenärer från kontinenten.
2020
Samtliga:
1 ex str Gunnesby, Säve 18.3 (Bo Brinkhoff).
2 ex Kållered–Gunnilse, Angered 4.4 (Jan Tallnäs, Staffan Ovesson m fl).
1 ex str N Slottsskogen–Fjällboberget 6.4 (Peder Winding, Magnus Unger m fl).
1 ex Hökälla–Välen–Slottsskogen–Öxnäs–Hamburg, Hisingen 30.4–3.5 (Aleksandar Azaric, Hans Börjesson m fl).
Prickkartan över årets storkrapporter ser ut som en väl utbredd hushållsmedwurst. Av de fyra fynden sågs alla utom det första på fler än en lokal. Särskilt den sista storken visade upp sig vid en lång rad lokaler från Välen i söder till Hisingens avkrokar i norr. Det är ett gott betyg till skådarkollektivet med tanke på att tidigare års storkar har tenderat att gå nästan obemärkta förbi. Alla storkar tycks ha varit omärkta, även om vi inte kan vara säkra på att det inte dolde sig ringar bland fjädrarna på den första storken som bara sågs i flykten.
2019
Samtliga:
1 ex Hårssjön 10.5 (Ove Ferling).
1 ex Vällsjön, Råda 12.5 (Rune Edquist).
1 ex Gunnesby, Säve 25.6 (Camilla Ek).
Fynden vid Hårssjön och Vällsjön rör sannolikt samma stork, och därmed kan vi bokföra fynd nummer 19 och 20 sedan 1975. Fågeln vid Säve var omärkt, medan Hårssjö–Vällsjö-storken endast sågs i flykten, varför det är osäkert om den var märkt eller inte. På dokumentationsbilder kan man möjligen ana ringar, vilket skulle kunna indikera att detta var en stork från det skånska projektet som syftar till att återinföra vit stork som häckfågel i Sverige.
2018
Samtliga:
1 ex str N Västra begravningsplatsen 8.4 (Stefan Svensson).
Vill man hitta vit stork på sträck i Göteborg gör man klokt i att börja spana uppåt i början av april. Oddsen att lyckas är förvisso inte särskilt goda, men de senaste åren har det gjorts fynd ungefär vartannat år. Årets stork passerade högt över stan och hade undgått upptäckt om det inte varit för en enda uppmärksam observatör.
2017
Samtliga:
1 ex Bergum 28–29.4 (Conny Palm m fl).
Fyndet utgjordes av en helt omärkt stork vilket sannerligen inte hör till vanligheterna. Faktum är att detta är den första storken på hela 2000-talet som med säkerhet kunnat konstateras vara omärkt. Övriga sju storkar har antingen setts för dåligt (till exempel enbart i flykten) eller varit märkta nere på kontinenten. Man skulle kunna tro att de karakteristiskt färgmärkta storkarna från det skånska projektet skulle vara de vanligaste besökarna, men någon sådan stork har vi aldrig med säkerhet haft i området. Kanske är de skånska projektstorkarna alltför ortstrogna?
2015
Samtliga:
1 ex Uggledal, Askim 20–21.11 (Stefan Johansson m fl).
Naturupplevelsen må ha varit begränsad, men den vita storken som övernattade på en lyktstolpe en natt i november lockade till sig många intresserades ögon. Det rörde sig om en stork som hade ringmärkts efter rehabilitering i Polen våren 2015. Därefter dök den upp i trakterna kring Trollhättan under oktober och november, med enstaka utflykter till Norge. Den 20 november drog den söderut, och valde alltså att ta in på motell lyktstolpe norr om Skintebo. Dagen efter fortsatte storken, och tillbringade slutet av året i trakterna kring Varberg och Falkenberg, innan den i början av januari sträckte vidare söderut. Detta var det sjunde fyndet av vit stork i Göteborgsområdet sedan år 2000.
2012
Samtliga:
1 ex förbifl Hällsvik, Torslanda 19.11 (Niklas Aronsson).
Områdets femtonde fynd sedan 1975. Samtliga fynd sedan 1975 har gjorts under perioden 4 april – 18 augusti vilket gör att årets fynd sticker ut rejält i statistiken. Eftersom storken bara sågs i flykten går det inte att säkert avgöra om det rörde sig om en skånsk projektstork eller inte.
2011
Samtliga:
1 2K Kålsåsen, Björketorp 15–16.6 (Christer Johansson m fl).
Komplettering:
1 ex Årekärr, Askim 28.6 2009 (Elisabeth Pålsson).
Femte fyndet i Göteborgsområdet under 2000-talet (se separat historikruta). Fågeln var visserligen märkt, men inte i det skånska storkprojektet utan som bounge i tyska Schleswig-Holstein 2010. Den sågs sedan i Alby på Öland den 30 maj 2011, och därefter i Bokenäs i Bohuslän den 13–15 maj innan den dök upp på kvällen den 15:e i Björketorp. När den försvunnit från Björketorp dök den istället upp dagen därpå i Veinge i Halland där den stannade i fem dagar. Förutom den turnerande storken har också en observation om en vit stork i Årekärr den 28 juni 2009 kommit till vår kännedom. Denna individ bedöms enligt försiktighetsprincipen som samma som den som sågs över Sandvik i Torslanda dagen innan (se FiG-2009).
2009
Samtliga:
1 ex Sandvik, Torslanda 27.6 (Jeanette Hagström, Per-Erik Hagström).
Första observationen av vit stork sedan 2003! Om man backar ett par hundra år tillbaka i tiden var den vita storken ganska vanlig i de sydligaste delarna av Sverige. Under andra hälften av 1800-talet började dock arten minska kraftigt och när fågelrapporteringen på Västkusten kom igång på 60-talet var arten helt försvunnen som häckfågel i Sverige. Sedan dess har den vita storken varit en raritet i Göteborgstrakten med två fynd vardera under 70- och 80-talet, fem fynd av sju individer under 90-talet och fyra fynd under 00-talet. I slutet av 80-talet startades ett projekt vars syfte är att återinföra den vita storken som en del i den svenska faunan. De cirka 100 frilevande storkarna från projektet är färgringmärkta och därmed lätta att skilja från kontinentens storkar. I flykten har dock ringarna en tendens att försvinna in i fjäderdräkten, och ursprunget hos Torslandastorken som sakta flög norrut är därför oklart. Det ligger ändå nära till hands att misstänka att det inte var en projektstork. Under året observerades nämligen omärkta storkar på flera platser i Västsverige och troligen rör Torslandafyndet en av dessa.