Engelsk sädesärla Motacilla alba yarrellii

2015

Samtliga: 1 honf Torslandaviken 10–11.4 (Ola Wennberg m fl). 1 hane Välen 27.4 (Eva Åkesson m fl). 1 3K+ hona Torslandaviken 4.5 (Christer Fält).
Med undantaget gamla hanar är det i många fall svårt, i vissa dräkter ibland närmast omöjligt, att säkert bestämma engelska sädesärlor. Hybrider mellan nominatrasen alba och den västliga rasen yarellii förekommer relativt frekvent då raserna samhäckar mer eller mindre regelbundet i bl a södra Norge. Efter ytterligare diskussioner har vi tagit beslutet att fortsätta på inslagen linje och publicera väldokumenterade fåglar som observeras inom normal flyttperiod och där inga karaktärer som tyder på inslag av gener från alba kan ses. Detta alltså även om det ibland inte med hundra procents säkerhet går att utesluta hybrider. Vi tror att fyndstatistiken på detta sätt blir mest rättvisande. Mot bakgrund av detta, och med tanke på att ny kunskap kan leda till att vissa fynd måste omprövas, vill vi poängtera att det är viktigt att så noggrant som möjligt dokumentera alla misstänkta engelska sädesärlor, gärna med foto. Årets tre fynd är ett mycket bra resultat och det är faktiskt de första fynden i området sedan 2011.
Elis Ölfvingsson

2011

Samtliga: Fåglar uppvisande karaktärer för yarellii: 1 ex Krossholmen, Torslanda 3.4 (Christer Fält).
Även i år besöktes rapportområdet av en mörkryggad sädesärla med troligt ursprung av den brittiska rasen yarrellii. Många av de engelska sädesärlor som dyker upp i södra Sverige under tidig vår har gråa inslag eller är i alla fall inte mattsvarta på ryggen som gamla hanar ska vara. 2k-hanar och gamla honor kan dock uppvisa gråaktiga ryggar och det är således extra viktigt att i möjligaste mån ålders- och könsbestämma dessa ärlor, alternativt försöka fotodokumentera tillfredsställande. Anledningen till detta är att hybrider mellan yarrellii och alba troligtvis är ganska vanligt förekommande bland de ärlor som dyker upp hos oss under tidig vår. Hybridiseringar sker frekvent i sydvästra Norge, liksom i Sverige, Holland, Frankrike, Belgien och Danmark. Dessa avkommor bör kunna se ut som de ”mellanmörka” sädesärlor vi ofta ser här. Det är inte heller en alltför långsökt tanke att eventuella sydvästnorska ärlor regelbundet flyttar utmed svenska västkusten i större utsträckning än rena yarrellii.
Björn Dellming

2010

Samtliga: 1 3K+ hona Hjälvik, Öckerö 27–28.3 (Bengt Karlsson m fl).
Fältbestämning av engelsk sädesärla är ett knepigt kapitel så länge det inte rör sig om gamla hanar. Hybrider mellan rasen yarrellii och nominatrasen förekommer nämligen ganska frekvent och raserna samhäckar regelbundet exempelvis i södra Norge. Det föreligger ett flertal fynd av rasen i rapportområdet, men framför allt äldre fynd som inte rör gamla hanar skall tas med en nypa salt. Detta eftersom hybridproblematikens omfattning inte varit känd tidigare, och Rrk därför inte alltid varit så hård i sina bedömningar. Årets fågel var med största sannolikhet en 3K+ hona yarrellii, men en 3K+ hane alba × yarrellii kan inte till hundra procent uteslutas (Alexander Hellqvist, via e-post). Fågelns karaktärer ligger inom variationen för ren yarrellii, och vi väljer att publicera den som en sådan för att upprätthålla en någorlunda rättvisande fyndbild. Tidsmässigt passar årets fynd väl in i statistiken, då slutet av mars till början av april är den tid som man främst kan förvänta sig att rasen dyker upp hos oss. Slutligen vill vi uppmana alla som ser en misstänkt engelsk sädesärla att nogsamt notera alla dräktkaraktärer och gärna ta bilder. Det är särskilt viktigt att först och främst försöka åldersbestämma fågeln, eftersom en korrekt åldersbestämning i många fall är nyckeln till en korrekt rasbestämning.
Johan Svedholm

2009

Samtliga: 1 ad hane Hills golfbana, Mölndal 6.4 (Magnus Rahm m fl).
Första fyndet i rapportområdet sedan 2004 av denna västliga ras av sädesärla. Dock brukar det så gott som årligen, huvudsakligen i mars–april, rapporteras enstaka individer med ett intermediärt utseende mellan den engelska rasen yarrellii och vår ras alba. I södra Norge är hybridisering ganska vanlig mellan raserna och troligtvis är det till stor del dessa fåglar som passerar Västkusten. En uppmaning är således att om ni ser en trolig engelsk sädesärla; anteckna så många dräktkaraktärer som möjligt och ta allra helst bilder på fågeln. Kan man säkerställa kön och ålder går det ibland att utesluta att det rör sig om en hybrid mellan dessa raser. De honfärgade fåglarna är oftast knivigare att bestämma än de adulta hanarna men vi är naturligtvis tacksamma för rapporter även på dessa för att kunna följa utvecklingen av uppträdandet i Göteborg och på Västkusten.
Jon Håkansson