Lommar och doppingar
Både storlom och svartnäbbad islom visar uppåtgående trender, men det är glesare mellan fynden av vitnäbbad islom och gråhakedopping. Däremot sågs fler svarthalsade doppingar än någonsin.
Häckningstid:
Sågs på minst två möjliga häckningslokaler i Härryda kommun.
Höga antal:
Kråkudden, Hönö: 220 ex str S 19.4 (Peter Hamrén m fl). 234 ex str S 1.5 (Martin Oomen). 274 ex str S 2.5 (Marinko Karabatic). 210 ex str 10.5 (Mikael Molin m fl). Övriga lokaler: 210 ex str S Lilla Rävholmen, Styrsö 19.4 (Andy Hultberg).
Smålommen var sannolikt vanligare förr, men den svenska populationen är numera någorlunda stabil. I vårt rapportområde häckar förmodligen två till tre par. Toppnoteringen på 274 ex är en normal siffra för smålommen vars sträcktopp varierar mycket i storlek men alltid infaller sista dagarna i april eller i början av maj.
Häckningar:
1 par Yxsjön, Råda (Mats Eriksson). 1 par Hornasjön, Härryda (Ingemar Olsson m fl). 1 par Stora Stamsjön, Härryda (Bo Nilsson). 1 par Högsjön, Vättlefjäll (Uno Unger m fl). Häckningstid: Utöver de säkra häckningarna gjordes fynd i totalt 18 tänkbara häckningssjöar, kommunvis fördelade på Härryda (9), Göteborg (8) och Partille (1).
Fyra konstaterade häckningar är ungefär lika många som föregående år och klart fler än i början av 00-talet. Sett över hela Sverige har arten på senare år haft en svagt stigande trend och det verkar alltså som om Göteborgstraktens storlommar följer efter.
Samtliga:
Kråkudden, Hönö: 1 ex 10.3 (Per Björkman m fl). 1 ex 8.4 (Stefan Svanberg m fl). 1 2K+ str S 3.5 (Martin Oomen m fl). 2 ex str S 15.11 (Per Björkman m fl). 1 3K+ str S 18.11 (Per Kjellin m fl). 1 ex str S 19.11 (Peter Hamrén m fl). 1 ad str S 20.11 (Lars Carlbrand m fl). 1 ex str S 21.11 (Tina Widén m fl). 3 ex str S 24.11 (Kristoffer Nilsson m fl). Övriga lokaler: 1 ex str S Vinga 25.9 (Åke Anderson m fl). 1 ex Vrångö 13.12 (Tina Widén).
14 observationer är en putsning av det tidigare rekordet på 13 observationer som sattes 2008. Man kan dock ifrågasätta om det verkligen rör sig om 14 unika individer eller om dubbelräkningar gömmer sig i statistiken. Under andra halvan av november sågs svartnäbbad islom sträcka söderut förbi Kråkudden nio gånger inom loppet av tio dagar. Tack vare olika grad av utfärgning kan man konstatera att det rörde sig om minst tre olika fåglar, men så många som nio kanske är osannolikt. Ett möjligt scenario är att islommarna flyger söderut på förmiddagen, lägger sig på vattnet, driver norrut så att det förmiddagen därpå blir dags att flyga söderut igen. En anmärkningsvärt hög andel av fåglarna passerade just kring klockan 10. Helt klart är i alla fall att den svartnäbbade islommen ökat sitt uppträdande markant i vårt rapportområde under de senaste tio åren. Stöd till denna slutsats kan man också finna i att arten ses mer frekvent även under andra delar av året. Marsfyndet är nämligen rapportområdets första, majfyndet det andra och aprilfyndet det tredje. Totalt kan cirka 10 ex vara en rimlig bedömning av antalet individer under året.
Samtliga:
1 ad str NNO Kråkudden, Hönö 30.4 (Stefan Svanberg m fl). 1 ad str S Kråkudden, Hönö 24.5 (Lars Eric Rahm m fl).
I skuggan av det senaste decenniets relativt många observationer av vitnäbbad islom, förefaller årets två fynd vara en ganska mager utdelning. I ett längre perspektiv är dock två individer normalt. Aprilfyndet ligger inom den tid då chansen är störst att få se denna eftertraktade lom, medan majfyndet är ovanligt sent.
Häckningar:
1 par Klare mosse, Hisingsparken (Märtha Boström). 1 par Lilla dammen, Slottsskogen (Stig Fredriksson). 3 par Änggårdsbergen (Kristoffer Nilsson m fl). 3 par Balltorps våtmark (Stig Fredriksson) 1 par Hovåsmossen (Stefan Andersson). 1 par Torslandaviken (Ola Wennberg). 1 par Välen (Kristoffer Nilsson). Häckningstid: Observationer av fåglar i lämplig häckningsbiotop gjordes på ytterligare 10 lokaler under våren.
Höga antal:
14 ex Torslandaviken 30.9 (Johan Svedholm). 32 ex Välen 10.10 (Stefan Andersson). 17 ex Billdals skärgård 13.12 (Stefan Andersson).
Totalt elva häckningar, vilket är en något lägre siffra jämfört med fjolårets 13 konstaterade par. Sett över det senaste decenniet är dock elva häckningar en normal summa. För tredje året i rad hyste Välen fler doppingar under höstmånaderna än Torslandaviken. Höstens maxnotering på 32 ex är den högsta kända på lokalen men det är fortfarande en bit kvar till rapportområdets maxsiffra på 53 ex vilken noterades i Torslandaviken i oktober 2006.
Häckningar:
2 par Hårssjön (Stig Fredriksson). 1 par Torslandaviken (Magnus Persson). 1 par Härlanda tjärn (Amar Hot). 1 par Stora Mölnesjön, Rannebergen (Lars Erik Norbäck). 1 par Stensjön (Martin Oomen).
Antalet rapporterade par speglar troligen inte verkligheten utan det finns ett flertal sjöar som exempelvis Rådasjön, Vällsjön och Tulebosjön där arten normalt häckar men varifrån det saknas rapporter. Skäggdoppingen är den vanligaste doppingarten i Sverige och den har sitt starkaste fäste i de östra delarna av Götaland. Beståndet i vårt område är omkring 10–15 par och har länge varit stabilt, vilket bekräftas vid en jämförelse med atlasinventeringarna som gjordes på 70- och 80-talet.
Vinter:
Kråkudden, Hönö: 1 ex str S 12.1 (Roger Eskilsson). 1 ex str S 4.12 (Per Björkman). Övriga lokaler: 1 ex Stegelholmen, Näset 2.12 (Göran Gustavsson). 1 ex Galterö 5.12 (Christer Fält).
Sommar:
3 ex str S Kråkudden, Hönö 29.7 (Ola Bäckman m fl). 1 ad Björkö 31.7 (Per Karlsson Linderum).
De senaste årens relativt låga antal under vintermånaderna består. Man kan spekulera i vad detta beror på då bevakningen av skärgården och framförallt Kråkudden är god. Kanske kan födotillgången utmed kusten spela en roll här. Tredje året i rad med högsommarfynd, dock inga häckningsindicier. Den svenska populationen, som har en något märklig utbredning med tonvikt på Skåne samt de nordliga landskapen uppskattas till ca 1 000 par och bedöms som stabil.
Samtliga:
2 ex Kråkudden, Hönö 3.12 (Ragnar Gustafsson).
Det var med nöd och näppe att arten noterades under året. Denna karismatiska dopping har åtminstone sedan början på 60-talet uppträtt regelbundet men fåtaligt i rapportområdet. Under den senaste tioårsperioden har det i genomsnitt gjorts åtta fynd per år. Den typiska fyndbilden inkluderar ofta något enstaka vinterfynd, en liten vårtopp under artens sträckperiod i april–maj, samt ett flertal sensommar- och höstobservationer där den absoluta majoriteten av fynd gjorts i Torslandaviken. Med undantag för 2005 har det också varje år sedan 1995 observerats individer som ofta stannat länge på lokalen under juli–oktober.
Samtliga:
1 ex Röds sund, Hönö 23–28.1 (Monica Brink m fl). 2 ad Torslandaviken 25.4 (Ola Wennberg m fl). 2 ad str S Hönö 5.5 (Tina Widén m fl).
Den högsta årsumman någonsin för Göteborgs rapportområde (se separat ruta för komplett fyndhistorik). I övriga Sverige går det inte lika bra för arten som sedan några år tillbaka är helt koncentrerad till Hornborgasjön. Beståndet har där de senaste åren haft en tydlig nedåtgående trend. Januarifyndet kräver ett extra omnämnande, det var inte bara Hönös första fynd utan även Sveriges tredje januarifynd någonsin.